Cappuccinosucht

Så när jag inte är ute och reser då? Då spenderar jag en hel del tid på mitt favoritcafé, Café Hase, drickandes Cappuccino. Med mig har jag plugg, jobb och bilder som ska redigeras.  Tyvärr har jag den senaste tiden utvecklat ett starkt cappuccinoberoende och det är något jag ofta unnar mig i min vardag. Då ett av mina stora intressen är privatekonomi, är det något jag har ifrågasatt flertalet gånger.

När jag var yngre, kunde jag över huvud taget inte förstå de som nästan varje dag köpte med sig kaffe till jobbet eller i skolan. Vilket slöseri, då det kostar ca 500kr i månaden – räknat på en billig kaffe för dryga 20 kr, på vardagarna (22,5 dagar). Pengar som man enligt mig kunde lägga på bra mycket roligare saker. Den bilden har jag dock helt fått vända om här. Jag vill tbh inte veta hur mycket pengar jag har spenderat på cappuccinos och kaffe det senaste. Men det gör inte mig så mycket, för innebörden/värdet av kaffet har förändrats för mig. Många koppar går åt för att träffa vänner. Då ser jag det inte som att spendera bara på kaffet, utan på umgänge med personer jag gillar. Även när jag sitter själv och jobbar på caféer. Jag kan koncentrera mig bra mycket bättre där än hemma i lägenheten, och jag har också räknat på att jag tjänar mer på tiden det tar för mig att dricka min kopp kaffe än vad den kostar. Värt.

Är lite inne på att utveckla en enkel kaffe-app. Typ som dreams, fast där man både kan klicka i när du väljer att köpa din kaffe, samt när du verkligen vill men avstår. Får se om tid finns. Kanske på nästa cafébesök?

 


Lyon

En heldag i Lyon. Började med en en backig caféletning, med en välförtjänt och efterlängtad fransk frukost, samt jobb. Jag jobbar som frontendutvecklare på det underbara företaget Sigmastocks. En av de bästa sakerna med mitt jobb, förutom mina kollegor, måste ändå vara möjligheten att jobba vart jag vill, när jag vill. Som i Lyon, ätandes franska baguetter och marmelad.

Det här med att resa själv. Vanligtvis reser jag alltid för att hälsa på någon, eller med någon. Resan till Lyon var därför första gången som jag reste själv. Jag trodde att jag skulle älska det. Inte behöva anpassa mig efter någon, utan göra precis det jag ville, när jag ville det. Kunna släntra med kameran, utan stress av att någon väntade på mig. Men nu med facit i hand, är det inget jag gör om.

Nackdelarna var för stora. Visst, man kan äta på ett mysigt café. Men utan någon att prata med mer än servitören, förlorar det helt plötsligt sin charm. Jag tycker om att jobba på caféer och njöt verkligen av min frukosttid, men jag var ju där för att upptäcka Lyon. Även utsikter, botaniska parker- Lyon har Europas största park enligt min host, med både rosenträdgård och ett zoo – och crêpeätande är inte lika kul själv. Att gå en dag utan att ha någon att prata med, fick mig att känna mig så ensam. Upptäckarglädjen jag i vanliga fall känner var som bortblåst och jag ville bara återvända med min Flixbus till vännerna i trygga Aachen. Framförallt när det var dags för kvällsmat.

Jag hade sett framför mig, hur jag skulle sitta på en fransk restaurang och äta trerätters. Sniglar, någon god huvudrätt och crème brülee. Men när det väl var dags, kände jag bara nej. Jag vill inte sitta själv, vid ett bord. På caféer kan jag jobba eller redigera bilder. Men på restaurang, kommer det inte på tal att plocka upp datorn. Så istället för den där mysiga restaurangen jag hade föreställt mig, blev det på en shady kinarestaurang precis vid stationen.

Missförstå mig inte. Lyon var en otroligt fin stad, som jag gärna återvänder till, och jag är väldigt glad att jag åkte dit. Att jag provade att resa själv, för nu vet jag åtminstone. Egenresande är inget för mig.

sigmastocks work

Såhär ser det alltså ut när jag jobbar

nuage café

croix rousse view

Utsikt från Croix Rousse

gangduclito

Uppmärksamhet för tabuifierade saker, behövs!

Notre Dame

Den imponerande Notre Dame

lyon körsbär