Der Rest des Wochenendes

Insåg nu att jag inte postade uppföljningen på helgen, så här kommer den! Skrev allt under väntetiden i Moskva, därav så detaljerat. Hade inte kommit ihåg allt nu.

Lördag: Med väckarklockan på 05.15 var det bara att traska upp och börja fixa mig. Duscha, sminka, fixa håret och mötas upp klocka 7 på centralen med övriga internationella modeller för en ny fotografering. Den här fotograferingen var i kläder från fantastiska Sonja Andersson, och jag fick börja i en hellång, ljuslila chiffongklänning som jag bara älskade. Trots trötthet, trots kyla, så var jag så himla glad.

Efter fotograferingen, och en ny powernap, fanns det äntligen lite tid att spendera med Linea! Vi gick till fotografiska, som bland annat hade en utställning med Alison Jackson som hette Truth is Dead. Där porträtterade hon kända personer med hjälp av lookalikes, och gjorde porträtt ”vad vi föreställer oss att de gör när inga ser”. Bland annat hur ”Trump” får raseriutbrott på en lövblåsare, samt kastar pengar på lite lättklädda kvinnor. Usch vad vissa bilder med ”honom” var avskyvärda, men samtidigt så träffsäkra då det är de tankarna och fördomarna som jag tror många har. Kan verkligen rekommendera utställningen till alla som har vägarna förbi Stockholm.

Här någonstans får jag meddelat att mitt flyg för söndagen är inställt pga SAS pilotstrejk. Kul. Vi åker hem till Linea, och börjar laga mat samtidigt som jag ställer mig i telefonkö till SAS. Visste att det skulle vara lång väntetid, och hade väl gissat på cirka en timma. Maten blir klar och vi äter den i solen på hennes balkong (balkongpremiär!). Det var kvalitétstid det, trots telefonrösten som emellanåt tackade oss för att vi väntade i kö. Vi diskar, och köandet fortsätter. Nu har det gått ungefär 1,5 h tror jag. Googlar lite mer, men då jag kan tänka mig att åka till andra flygplatser ville jag verkligen nå någon att prata med för att få det att bli rätt. De säger ju heller inte vilket könummer man har, så vi trodde att vi nästan var framme. Kunde inte haft mer fel.

Linea hade tidigare under dagen hittat att det var konstnatt i Sthlm på kvällen, med bland annat en ”stadsrundvandring” med kvinnohistoriska föreningen på en takbar i Stockholm som lät sjukt intressant. När vi efter tre timmar fortfarande inte har kommit fram i telefonkön bestämmer vi oss för att åka in ändå, och stå kvar i kö med bluetoothhörlurar. Efter tre och en halv timma köandes, åker vi med pendeln genom tunneln in till Stockholm Södra. Beep beep. Samtalet bryts. Där och då var jag återigen extremt nära ett sammanbrott. All stress och nervositet som har legat inför detta, problemen med resan som bara kommer fler och fler, bubblade upp inom mig. Det är såna här stunder som menas när man säger att vänner finns där när man behöver dem. Så tacksam för att Linea var där, så jävla tacksam.

Väl framme vid TAK åker vi upp till en underbar utsikt över Stockholm. Även om ”stadsrundvandringen” bara tog cirka 10 minuter, så var det som sades väldigt intressant. Nu är mitt liv påväg igen, och jag är trots allt riktigt riktigt tacksam och pepp på det. Inte hade jag trott när jag tog studenten, att jag skulle sitta på en takbar med utsikt över Stockholm i natten, efter en fotografering där jag är modell, med en kodtest som ska in för ett internship hos Google och om en och en halv vecka dra till SF för att gå på Google I/O, som är en developers’ festival där jag vann biljetter i en algoritmtävling. Detta är mitt liv. Jag kan inte förstå det. Året är precis som mitt nyårsmotto som ni kan läsa om här, och jag lever mer än vad jag har gjort på länge.

Söndag: Jag hade taggat första sovmorgonen på länge och en stor helgfrukost, men pga. tidigare nämnda strejk så blev det istället att klockan sex bege mig till Arlanda, för att försöka prata med dem live, då jag helt gett upp hoppet om telefonkö. Efter en timmas köande, massa kaffe och tunnbrödsrulle med rökt laxröra som SAS delade ut till alla, fick jag iallafall klartecken att jag skulle få komma hem idag vilket jag verkligen blev så glad över. Men via Moskva och först fyra timmars väntetid innan första flyget – precis så länge att det inte lönar sig att åka tillbaka till Linea, men fortfarande så länge att det är en väldigt seg väntan – och sedan även fyra timmar i Moskva. Som också för alla er som har lite koll på geografi vet, ligger åt precis motsatta riktningen än Düsseldorf. Kul kul och bra för miljön. Istället för mina tilltänkta sex timmar dörr till dörr, så landar vi på 18 timmar och en hemkomst vid midnatt.  Dock så har humöret nu gått från sammanbrottet igår till den där punkten när man bara inte orkar bry sig utan skrattar åt allt.

Väl väntandes i Moskva får jag en förfrågan av en annan om jag har handkräm. Efter lite pratandes, visar det sig att hon ska till Köln och blir upphämtad av sin pojkvän, och erbjuder om jag vill följa med. Ännu bättre att de bor precis vid den Köln-hållplatsen som ligger närmast Aachen, där det bara tar 40 min hem till mig. (Istället från 2 timmar från Düsseldorf). Så. Nice.

Det var alltså min helg, med höga höjdpunkter och djupa dalar som lämnade en helt utmattad, men pepp, Lovre. En Lovre som är väldigt, väldigt sugen på att sova.

Från lördagens photoshoot, taget av Tommy Lindblom. Nu är jag påväg.


Ein Freitag zu erinnern

Fredag: Uppstigning 06.45, efter cirka 7 timmars sömn som verkligen inte är tillräckligt för mig. Detta då jag klockan 08.30 hade samling i Stockholms stadshus, för att… *trumvirvel*

Jag ska gå catwalk där på Scandinavian International Fashion Week i sommar!!!

Så där har ni anledningen varför jag var så fruktansvärt stressad på torsdagen och inför den här resan. Vågar fortfarande nästan inte skriva det med rädsla för att något ska gå fel, men oj vad jag är glad! Fick träffa alla andra modeller som kommer att vara där, spela in content, öva på att gå nedför stora trappan i blå hallen och även en fotografering. Sedan var det hem för powernap, ombyte och fixande, då det på kvällen var mingel i gamla stan. I långklänning och klackar, som är nästintill omöjligt att gå med på kullersten, spenderades kvällen pratandes, dansandes och fotograferandes. Så kul, även om jag fick röra mig hemåt redan vid tio, då även lördagen krävde att jag var pigg och glad, tidigt.

Har tyvärr dock inga bra bilder från denna dag, som inte är fula suddiga mobilbilder. Alltför upptagen med att leva.


Ereignisreiches Wochenende

Alltså denna helgen. Den kommer utan tvekan att gå till min historia som en av mina mest händelserika och känslofyllda helger någonsin, och har delat upp den i fyra inlägg för att det blev en novell när jag försökte få ner allt i ett. Innan jag börjar berätta, så vill jag också påpeka att det tog emot som fasiken att boka flygbiljetter, men det var tyvärr antingen det eller att ge upp en av mina största drömmar. Så då blev det flyg.

Torsdag: Torsdagen börjar enligt mina planer. Jag har packat kvällen innan och planerat vilken buss jag behöver ta från föreläsningen för att hinna med mitt tåg till Düsseldorfs flygplats cirka 1,5 h innan mitt flyg ska gå. Kan redan här tilläggas att den resan skulle ta 30 minuter mer än normalt, då det är byggarbete på sträckan från min närmaste station mot Köln.  Kommer till Aachens centralstation, och ser att tåget är fem minuter sent. Vilket är helt normalt då försening är vanligare än att ett tåg går i tid hos Deutsche Bahn. Saknar SJ, ingen ironi. Fem minuter går. Tio minuter går. 15 minuter… Ingenting mer sägs i högtalarna, och helt plötsligt försvinner även tåget från anslagstavlan. Här börjar paniken krypa fram, men jag lugnar mig med att om jag i absolut värsta fall får ta nästa tåg, så kommer jag vara på flygplatsen 50 minuter innan och även om det blir knappt, kommer jag att hinna.

Men när avgångstiden för det tåget börjar närma sig, dyker fem minuters försening upp där med. Paniken är nu extrem, och jag går igenom mina alternativ i huvudet. Några vänner har jag med bil, men Autobahn i rusningstrafik litar jag nog ännu mindre på än tågtrafiken. Så jag väntar. Fem minuter har gått och fortfarande inget tåg. Jag känner helt seriöst hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken, och jag ser hur min dröm sakta men säkert börjar att gå upp i rök. Klart allt var för bra för att vara sant. Men plötsligt, efter ungefär tio minuter, kommer äntligen tåget. Intalar mig att andas, att jag fortfarande kommer att hinna.

När jag tillslut närmar mig Düsseldorf, så är vi totalt 15 minuter sena med detta tåg, och totalt cirka 50 minuter senare än min ordinarie tänkta tid, vilket gör att jag precis missar ett annat tåg till flygplatsen. Ni vet sådär precis, så att man faktiskt hinner ta på tågets dörr innan det börjar rulla iväg? Kul. Nästa tåg, som är långsammare, går cirka tio minuter senare. Detta är tio minuter som jag verkligen inte har längre. Men det är bara kliva på, och vänta bland de längsta minutrarna jag har varit med om. När det väl stannar vid flygplatsen är jag där cirka fem minuter innan min boarding. Springer så snabbt jag kan i mina klackskor med resväskan genom Düsseldorfs avgångshall. Kommer till första spärren, där hela jag skakar när jag ska klicka upp mitt boardingkort. Kommer igenom, och rusar mot handbagagekontrollen. Personalen, som uppenbarligen ser att jag är stressad, dvs. röd i hela ansiktet, svettig och andas högt och mycket. De frågar mig vänligt när min boarding är, och jag lyckas få fram ett ”jetzt (nu)” mellan mina andetag. Kastar av mig ryggsäcken, upp med väskan och skorna, in i kontrollen, ut och snabbt på med allt igen innan jag fortsätter min löpning till rätt gate. Väl där har min boarding inte börjat, och jag kan äntligen andas ut. Dock väldigt svettig och med en extrem hosta, som jag får om jag går från 0 till 100 för snabbt.

Efter det fortlöpte ändå resan utan större problem, och lite innan halv tolv på natten kom jag fram till världens bästa Linea. Men usch, vill aldrig råka ut för den stressen igen. Väl där blev det direkt att sova, då uppstigning var vid 06.45 dagen efter.

Jag och min resväska, vi har spenderat mycket tid tillsammans detta år. Men det var i samma klackar, och med samma väska, som torsdagens sprint var med.