Ereignisreiches Wochenende

Alltså denna helgen. Den kommer utan tvekan att gå till min historia som en av mina mest händelserika och känslofyllda helger någonsin, och har delat upp den i fyra inlägg för att det blev en novell när jag försökte få ner allt i ett. Innan jag börjar berätta, så vill jag också påpeka att det tog emot som fasiken att boka flygbiljetter, men det var tyvärr antingen det eller att ge upp en av mina största drömmar. Så då blev det flyg.

Torsdag: Torsdagen börjar enligt mina planer. Jag har packat kvällen innan och planerat vilken buss jag behöver ta från föreläsningen för att hinna med mitt tåg till Düsseldorfs flygplats cirka 1,5 h innan mitt flyg ska gå. Kan redan här tilläggas att den resan skulle ta 30 minuter mer än normalt, då det är byggarbete på sträckan från min närmaste station mot Köln.  Kommer till Aachens centralstation, och ser att tåget är fem minuter sent. Vilket är helt normalt då försening är vanligare än att ett tåg går i tid hos Deutsche Bahn. Saknar SJ, ingen ironi. Fem minuter går. Tio minuter går. 15 minuter… Ingenting mer sägs i högtalarna, och helt plötsligt försvinner även tåget från anslagstavlan. Här börjar paniken krypa fram, men jag lugnar mig med att om jag i absolut värsta fall får ta nästa tåg, så kommer jag vara på flygplatsen 50 minuter innan och även om det blir knappt, kommer jag att hinna.

Men när avgångstiden för det tåget börjar närma sig, dyker fem minuters försening upp där med. Paniken är nu extrem, och jag går igenom mina alternativ i huvudet. Några vänner har jag med bil, men Autobahn i rusningstrafik litar jag nog ännu mindre på än tågtrafiken. Så jag väntar. Fem minuter har gått och fortfarande inget tåg. Jag känner helt seriöst hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken, och jag ser hur min dröm sakta men säkert börjar att gå upp i rök. Klart allt var för bra för att vara sant. Men plötsligt, efter ungefär tio minuter, kommer äntligen tåget. Intalar mig att andas, att jag fortfarande kommer att hinna.

När jag tillslut närmar mig Düsseldorf, så är vi totalt 15 minuter sena med detta tåg, och totalt cirka 50 minuter senare än min ordinarie tänkta tid, vilket gör att jag precis missar ett annat tåg till flygplatsen. Ni vet sådär precis, så att man faktiskt hinner ta på tågets dörr innan det börjar rulla iväg? Kul. Nästa tåg, som är långsammare, går cirka tio minuter senare. Detta är tio minuter som jag verkligen inte har längre. Men det är bara kliva på, och vänta bland de längsta minutrarna jag har varit med om. När det väl stannar vid flygplatsen är jag där cirka fem minuter innan min boarding. Springer så snabbt jag kan i mina klackskor med resväskan genom Düsseldorfs avgångshall. Kommer till första spärren, där hela jag skakar när jag ska klicka upp mitt boardingkort. Kommer igenom, och rusar mot handbagagekontrollen. Personalen, som uppenbarligen ser att jag är stressad, dvs. röd i hela ansiktet, svettig och andas högt och mycket. De frågar mig vänligt när min boarding är, och jag lyckas få fram ett ”jetzt (nu)” mellan mina andetag. Kastar av mig ryggsäcken, upp med väskan och skorna, in i kontrollen, ut och snabbt på med allt igen innan jag fortsätter min löpning till rätt gate. Väl där har min boarding inte börjat, och jag kan äntligen andas ut. Dock väldigt svettig och med en extrem hosta, som jag får om jag går från 0 till 100 för snabbt.

Efter det fortlöpte ändå resan utan större problem, och lite innan halv tolv på natten kom jag fram till världens bästa Linea. Men usch, vill aldrig råka ut för den stressen igen. Väl där blev det direkt att sova, då uppstigning var vid 06.45 dagen efter.

Jag och min resväska, vi har spenderat mycket tid tillsammans detta år. Men det var i samma klackar, och med samma väska, som torsdagens sprint var med.


Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *